Tänk..

att känslor kan åka berg-och dalbana med så korta intervaller.
God och glad på morgonen, negativa tankemönster som smyger sig på framåt förmiddagen som resulterar i en tjock offerkofta och en frustration av att befinna sig där man är. Nya "input" framåt eftermiddagen som gör att kvällen avslutas med att man är god och glad igen.
Visst är det konstigt? Ibland har bergbanan blixthastighet , vilket gör att man går igenom alla stadier under en timmes tid.
Hur bär man sig åt för att hålla humöret på en jämn nivå?

I grund och botten är jag en positiv person. Att få de här dalgångarna gör mig ytterligt frustrerad samtidigt som jag inte riktigt ser hur det ska brytas. Något att öva på minsann. :)