Kapitel tre... "Det var en gång"

Mjuka, vita fluffiga snöflingor dalade ner över det lilla landet. Snart var allt i landet alldeles vitt och vägarna syntes inte mer. De nakna träden glittrade förnöjt. De fick nya rimfrostkläder och var därmed inte så nakna längre. Folket i det lilla landet glittrade däremot inte. Omedelbart efter den stora sammankomsten ville några rättrådiga kalla till en ny sammankomst. Någon skickade bud till en rådsherre i det Stora Landet och bad om hjälp. Rådsherren svarade att om en tiondel av landets befolkning ville ha ett nytt råd, då skulle det bli så.

En tid gick. En tid då folket förberedde sig för årets största festlighet. Det skurades och fejades i varje hörn. Man bakade, kokade karameller och smusslade med bylten i olika storlekar och innehåll. Folket log, en förväntan inför festligheterna steg. Tanken på att ha ett nytt stormöte lades på hyllan. Under ytan kokade dock irritation och oginhet. Ibland hände det att någon uttalade sig om något. Bara för att lätta lite på trycket. Genast förstorades händelsen till häpnadsväckande proportioner. Här och var ,i både Nord och Syd, traskade förbittrade invånare omkring och funderade på hur de bäst skulle göra livet surt för någon annan. Personangrepp blev en vanlig företeelse som lade sordin på glädjen inför festligheterna. När kungen fick veta att fler och fler bland invånarna i landet var missnöjda med honom, kallade han till möten med sina rådsherrar. Möten där han anklagade sina rådsherrar för olika förfärliga ting. Rådsherrarna satt stumma av förfäran. Det osanningar kungen hävde ur sig om dem gjorde dem handlingsförlamade. De tänkte för sig själva: " Hur ska landet kunna enas när kungen inte litar på sina rådsherrar? Hur kan han säga att han agerar utifrån landets bästa när allt han säger bara är elakheter emot invånarna och oss? Det kan väl inte vara för landets bästa?" Olyckliga för invånarna och sig själva traskade de hem. "Snart blir det uppror", tänkte de av folket som såg hur det var fatt...