Och jag som skulle bli så duktig...

Jag trodde, i min enfald, att jag skulle bli lika duktig på att blogga som jag var för ett år sedan ungefär. Ack, vad jag bedrog mig. Nu är det mars o jag har inte gjort några inlägg sedan 22 dec. förra året. Stor skam! Nåväl, nya friska tag väntar och jag har en glad nyhet jag tänkte jag skulle dela med mig av.
Jag tycks ha räddat en kvinna från att bryta armen idag :) Hur då?

Min vana trogen körde jag upp på parkeringen på Willys. Jag brukar alltid försöka ställa mig så nära hissen som möjligt (varför gör man det när man har två friska ben? ) men bestämde mig underligt nog för att ställa mig vid den bortre P-automaten istället. Nåja, mellan den och hissen... Jag klev ur bilen och stegade raskt bort till automaten och plockade ut en biljett. På väg mot bilen igen noterade jag lite förstrött en kvinna och två mindre flickor (4-5 årsåldern) i hennes sällskap. Lade lappen i rutan och tog hissen ner till alla andra glada fredagsinköpare. Eftersom jag ,som vanligt, inte hade någon femma till vagnen gick jag in på spelbutiken för att åtgärda detta. Man måste ta kölapp och medan jag stod och väntade på min tur kom en kvinna frågade om det fanns någon grej till vagnen att låna.
"Åh, tänkte jag, kan man göra det. Så bra!" Kvinnan som hade frågat var samma som jag sett uppe i garaget. Tyvärr fanns ingen grej att sätta i vagnen. Hon tittade på flickorna o sa: "Det blev ingen vagn,flickor. Vi tar var sin korg istället". Det blev min tur, jag fick min femma, plockade ut en vagn och shoppade loss. Shoppa loss innebär i mitt fall att jag långsamt stegar omkring, oerhört planlöst och njuter av att vara barnledig en stund. :) Eftersom Agnes protesterat å det grövsta att jag skulle åka iväg ensam, tog jag mig samman och började plocka ihop det jag skulle ha. Här och var såg jag kvinnan med flickorna. Kvinnans korg blev ganska snart full och vid mjölken, där jag också var, var den rågad. De gick en liten bit med mig strax bakom. Efter ett par meter stannade de och jag kom ikapp dem."Flickor, hörde jag henne säga. Jag ställer ner detta för min arm går nog av snart" Jag frågade om hennes korg möjligen ville ha lift med min vagn. Jag tyckte det verkade en smula besvärligt att bära alla tunga saker. Hon blev väldigt tacksam - milt uttryckt. :) Vi tog sällskap fram till kassorna. Hon nämnde att en av flickorna var rädd att åka hiss. För min inre blick såg jag dem gå uppför trapporna med , troligtvis fyra tunga kassar och erbjöd mig att ge dem lift till parkeringen också. Hon blev lika tacksam över det erbjudandet. Vi hade det riktigt trevligt där vi stod och väntade på vår tur. Vi betalade, lastade min vagn och möttes på parkeringen igen. Hon var väldigt glad över att jag hjälpt henne och jag blev glad av att kunna hjälpa.

Tänk att att en sådan liten sak kan göra så stor skillnad! Hon försökte ge mig en korg kiwis som tack men jag ville inte ha den. Det är jättegott med kiwi men det var inget besvär för mig. Jag kanske hamnar i hennes situation någon gång och behöver samma hjälp. :)
Ett litet leende eller ett handtag när någon behöver lite hjälp är inte svårt att ge. Det kostar möjligen lite tid . Min avsikt med detta är inte att framhäva hur himla bra jag är. Jag är inte bättre än någon annan. Poängen är att vara medmänniska i stort eller smått. Andra mår bra/blir på gott humör och själv mår man gott - länge :)