Kapitel 5 i sagan "Det var en gång..."

”Ahh, sa den nye kungen till sin drottning. Det är härligt att vara Kung! Jag kan göra som jag behagar utan att någon kan säga emot mig. Livet är toppen!”

”Ja, svarade drottningen, nu kanske undersåtarna kan uppföra sig ordentligt. Med dig som Kung kanske det blir ordning i landet!” Drottningen tittade nöjt på sin make. Det klädde honom verkligen – att få en sådan åtråvärd position. Han hade fått en ny blick och en helt annan resning. Han gick mer självsäkert och talade något skarpare än tidigare. Han utstrålade auktoritet och pondus. Det var en fröjd att ha en sådan man. För hennes egen del innebar drottning titeln ännu lite högre status. Hon hade ingen större inblick i vad Kungen gjorde på dagarna. Han satt antingen på sitt ämbetsrum eller besökte kungen i ”Stora Landet”. Kungen i ”Stora Landet” hjälpte hennes man med olika saker som rörde landets styre. T ex hur man skulle hantera undersåtarna eller hur man skulle gå till väga när det gällde utsmyckning av de olika delarna i landet. Han var visserligen inte hemma så mycket men det gjorde ingenting. Det gav henne mer tid att skvallra med sina hovdamer. Hon log för sig själv, mycket belåten med den sista tidens utveckling.

Tiden som följde var präglad av möten mellan Kungen och hans ministrar. Undersåtarna hade börjat störa honom i tid och otid, vilket irriterade honom storligen. Han tog beslut om ditt och datt, ofta utan att ha undersökt om det han beslutade om var det bästa för undersåtarna och landet. Hans ministrar började ifrågasätta hans beslut. De påstod att han inte fullföljde sina beslut och att han inte alltid hade belägg, över huvud taget, för vissa av dem. En dag besökte han ännu ett land. Det var ett land han bara besökt under lediga perioder, tiden innan han blev Kung. Han for dit över dagen – utan att säga något till någon annan. När han var tillbaka i sitt lilla land igen var han på gott humör. Han sjöng till och med, så glad var han. I det andra landet hade han kommit över ett dyrbart pergament. Med det i sin ägo slapp han besöka skattkammaren så ofta. Han bara visade pergamentet så var betalningen, av vad han än ville betala, klar. En dag kom en av undersåtarna med en förfrågan. Alla vanliga stallplatser var slut, hans häst gammal och trött och behövde sannerligen vila. Undersåten frågade om hästen kunde få stå inne i hovstallet med de hästarna som bodde där. På det viset skulle hästen kunna återhämta sig och få lite sällskap under tiden. Eftersom Kungen tyckte att just den här undersåten var en sympatisk person (och inte ställde till med besvär i vanliga fall) lät han honom ställa in hästen i stallet över natten. På natten besökte landets väktare stallet, såg att en häst, som inte vanligtvis bodde där, stod i ryktkammaren och sov. De blev förtretade och satte ett plakat på hästens grimma. ”Betala alla dessa pengar för detta brott, annars kallar vi till väktarna i Stora Landet” – stod det på plakatet. Undersåten som ägde hästen hittade plakatet morgonen därpå och blev bestört. Han gick till Kungen och sökte omedelbart audiens. Han fick det, visade plakatet för Kungen och frågade förtvivlat vad han skulle ta sig till. ”Ingen fara, min gode undersåte, sa Kungen. Jag tar hand om plakatet. Hämta du ut din häst och tänk inte mer på saken.” Undersåten gick tacksamt därifrån. Kungen hade ingen lust att skicka bud till Stora Landet för att säga att han gett undersåten lov att ha hästen i stallet. Han var trött och ville ligga på sin divan och smutta på sitt kaffe som hans drottning gjort i ordning åt honom. Hemma i sitt slott kunde inget störa honom. Alla förbindelser med undersåtarna utanför hade han tystat. Det var så besvärligt att alltid behöva svara på undersåtarnas dumma frågor. Undersåtarna var en riktig samling dumskallar, ansåg han. Inte alla men de flesta. Framför allt de som bodde i Norr. De var extra dumma och gjorde inget annat än klagade och gnällde på allt som Kungen företog sig. Kungen suckade, lade sig tillrätta på divanen och sträckte sig efter kaffekoppen. Dagen därpå gick han iväg med plakatet till väktarna som skrivit det, viftade med sitt pergament och ansåg därmed att saken var ur världen. Det här pergamentet stod i magisk förbindelse med landets skattkammare. När Kungen visade pergamentet sjönk penning nivån i skattkammaren. Detta kom till ministrarnas kännedom. Under en relativt lång period hade de, under stigande irritation sett Kungen besluta de mest skilda saker. De allra flesta beslut han tagit hade inte blivit genomförda och de tyckte att Kungen inte skötte sig som en Kung borde göra. På ett möte tillsammans med Kungen, talade de om för Kungen att de tyckte att Kungen var lat och inte styrde landet som en Kung skall. Kungen blev mycket vred och gastade att han minsann gjorde allt för Landets bästa. Det var väl i all sina dar inte hans fel att undersåtarna inte begrep bättre?

Ministrarna ansåg då att de fått nog av Kungen och hans märkliga uttalanden och göromål som inte verkade vara förenliga med landets lagar och normer. En efter en kungjorde att de avgick. Kungen gick hem och klagade hos sin drottning. ”Varför gör de så här?? Begriper de inte att jag gör allt för landets bästa?” Kungen suckade tungt och slängde sig ner på sin divan. Drottningen tittade på honom och sade. ”Du måste gå ut och prata förstånd med dem! Använd din mest vänliga stämma så ska du se att de ändrar sig. Seså!” Kungen tittade på sin Drottning med ynklig blick. ”Gå ut? Jag? Jag är ju Kung. Det kan väl någon annan göra? Jag vill ha kaffe!” Drottningen svarade: ” Nej, min vän, nu måste du nog göra något alldeles av dig själv. Gå nu så ska du få en skvätt konjak i kaffet när du kommer hem igen.” Hon log och sjasade ut Kungen i vinterkvällens kyla. Kungen gick runt i landet och talade bevekande till sina ministrar under kvällen. När han kom hem var han stelfrusen och mådde nästan illa av all vänlighet han tvingats till. Drottningen tittade på honom, hjälpte honom av med rocken och serverade honom hans kaffe innan hon sa något. ”Nå, frågade hon när han tagit sin första klunk, hur gick det?” Kungen tittade på henne med sorgsen blick. ”Det var väldigt, väldigt kallt ute. Tack, för konjaken! Du är en pärla, kära hustru. Det gick inte så värst bra. Två ministrar kan tänka sig att arbeta för mig igen. De andra är stolliga och förstår inte sitt bästa.”

Drottningen såg medlidsamt på min make och sa: ”Det verkar som en ny era är i antågande”

…fortsättning följer…