Det är så skönt....

att vara barnledig ibland. Att bara få rå om sig själv en stund. Konstigt nog varar det bara en halv dag eller så. Sedan börjar jag längta. Lite diffust sådär. Jag går omkring o plockar med ditt och datt och känner mig inte helt komplett. När barnen droppar in lite pö om pö blir jag mer och mer tillfreds. När hela flocken är samlad trivs jag. Visst kan det vara frustrerande att det aldrig är tyst. Agnes pratar oavbrutet från morgon till kväll om allt och inget. Hon måtte älska sin egen röst... Hennes svada kompletteras av Elsas "Mammaaaa...jag har tråååååkigt. Får jag ringa..?" eller "Jag vill pyyyyysslaa". Om hon är hemma. Hon är väldigt ofta hos granntösen så man ser henne oftast bara till middagen och vid läggdags. Killarna är mest på sina rum. De kommer ner och är brötiga då och då. Munhuggs och leker killgrejer. Trots att en snart är tjugo och den andre börjar bli tonåring. De kan prata i timmar om den senaste nyheten på det dataspel som intresserar dem. Ofta har de kompisar här. De ställer sina skor i hela hallen och är sociala med hela familjen en stund innan de ramlar uppför trappan. Det är härligt! :) Liv o väsen med Agnes ständiga kvitter som bakgrundsljud. Mitt i allt är maken och jag. Svarar på frågor, hjälper till med en läxa, fixar middag, plockar kläder som alla drällt överallt, rensar kattlådor, svarar i telefonen, dricker en kopp kaffe med någon som tittat in, tömmer och fyller diskmaskinen - kort sagt: Lever! Jag kan bli fullständigt less på tillvaron ibland och vill helst säga upp mig som förälder. Då briserar jag. Gapar och lever om . När jag gapat färdigt får jag dåligt samvete och ber om ursäkt. En kram delar någon i familjen med sig av. Då mår jag gott igen. Då uppskattar jag livet och allt vad det innehåller. Jag trivs! Både med tumult och tystnad.