Jag är inte rädd !

Det här med att gå till tandläkaren har alltid varit ett jätteproblem för mig.
Borren ger ifrån sig otäcka ljud, redskapen uppfanns säkerligen av en galen person med stora agg till all befolkning och framför allt : Det är hiskeligt dyrt !
(Tror sjutton att det blir dyrt om man inte går dit! )
Jag tappade en lagning en gång o tvärvägrade att gå till tandläkaren. Min dåvarande var inte särdeles imponerad av något så trivialt som rädsla. Jag kan vara ganska karsk när det behövs men ska jag till tandläkaren blir jag tre år. Jag är i stort behov av att hålla någon i handen (helst tandläkaren själv så han inte kommer åt att göra ngt) och tilltalas med många milda ord.
Nåväl, efter en tid började tanden lagningen hade suttit i börja värka. Till sist knaprade jag värktabletter som godis. Så hände det sig att jag behövde gå till min husläkare. Efter avslutad konsultation frågade jag om han kunde tänka sig att remittera mig till sjukhustandvården.
Efter en hastig titt på den arma tanden skrev han, lika hastigt, en remiss.
Då dagen kom för första besök var jag duktigt nervös.
Det hade jag inte behövt. Tandsköterskan erbjöd sig redan i dörröppningen att hålla min hand om det skulle behövas.
Tandläkaren hälsade och pratade sedan. Pratade!? Till slut frågade han om han fick titta på tanden. Efter en viss tvekan gick jag med på det.
Jag gapade, han tittade och sa sedan med en glad stämma:
- Den drar vi ut!
Jag stirrade på honom. I mitt stilla sinne undrade jag var det var för en person jag hade framför mig. Hur kan man säga så utan att ha petat, lyst m starka lampan eller använt något som helst redskap? Under tiden hade undersköterskan kommit in med något bakom ryggen.
- Jag såg den, sa jag.
-Åh, sa tandläkaren glatt, gjorde du ?
-Ja, sa jag, usch ja.
-Aha, du tycker inte om sprutan? Då ska jag visa dig var du är rädd för.
Sedan tog han isär hela sprutan i olika delar på två sekunder blankt o stack ampullen med bedövning under näsan på mig.
- Det här, sa han, det här är bedövningen. Det andra måste jag ha för att komma åt .
Så att det inte ska göra ont...
Därefter satte han ihop sprutan igen.
För att göra denna historia lite kortare - han drog ut tanden.
Därefter gick jag kontinuerligt till honom. Tills en dag då han förkunnade att han skulle sluta . Han skulle forska i stället. Oj, vad besviken jag blev! Han tog dessvärre ingen notis om det...
Så gick några år. Jag kollade mina tänder då o då men det var inte riktigt samma sak...
Jag blev m Elsa o gick inte till tandläkaren alls. Den smärtlindring jag fick kunde jag inte ta när jag var gravid...och sedan blev det inte av.
Efter en tid fick jag problem med ett par tänder. Jag ignorerade det tills jag hörde att min fantastiske tandläkare hade öppnat en praktik. Jippi ! Lyckan var ,i stort sett, total ! Jag beställde tid och går nu dit när jag ska.
Han är kul att prata med. Prata ja! Märkligt nog går det att prata ,även om han gör sitt bästa för att få tyst på mig. Vi slänger käft så fort jag inte har några störande intrument i munnen så besöken känns som 70% prat o 30% behandling. Det är väldigt roligt men jag undrar om andra patienter får kortare behandlingstid på grund av våra diskussioner? Hmm... nej...han så proffsig så det ser han nog till.
Summan av allt detta prat om tandläkare är att med rätt tandläkare behöver man inte vara rädd.
Jag är det inte ! Längre....