Kapitel 4 i sagan ”Det var en gång…”

Festligheterna kom och gick. Snön fortsatte att vräka ner över det lilla landet. Kungens närmaste män, de som gick fritt över gränserna mellan Nord och Syd, hade bråda dagar. Det var deras uppgift att se till att vägar och stigar var säkra att färdas på. Höga vallar tornade upp sig över hela riket och folket huttrade var gång de stack näsan utanför dörren. De flesta höll sig inomhus. Vackra dagar när solen sken var barnen ute och lekte i snön. De tyckte att det var en underbar vinter och märkte inte av de vuxnas bekymmer. ”Bekymrade” var ett milt uttryck för det som rörde sig i huvudena på undersåtarna. De stötte på varandra i stallarna eller ute bland husen när de kom sig ut. De lade sina pannor i djupa veck och diskuterade lågmält de nya ordningarna som kommit med den nye Kungen. Många var riktigt förtretade på Kungen och önskade hans avgång omedelbums. Andra tog saker och ting med ro. De tänkte att saker och ting skulle falla på plats när Kungen kommit in i sin nya roll som Kung. Trots allt hade han ju inte varit Kung så länge… Åter andra brydde sig inte ett dugg om hur landet styrdes. Fick de bo i landet och lite hjälp med ditt och datt då och då, kunde de ha vilket styre som helst. De bekom dem inte.

Vissa saker kunde dock inte ens blinda hönor undgå att se. Kungen var ibland ute och spatserade i landet. Då Nord inte var särdeles förtjusta i den nye Kungen, höll han sig mest i Syd och runt hovstallarna. Där var hans närmaste män oftast, så det var där han hämtade information om hur det stod till med folket. Då och då stötte han ihop med undersåtar som ansökte om audiens hos honom. Ibland fick de det. Hade undersåtarna något klagomål eller spörsmål avseende landets styre och framtid, skrek han åt dem att lämna honom ifred. ”Jag har väl inte tid att ägna mig åt petitesser? Jag är Kung och ska bli en bra sådan. Gå er väg och stör mig inte!”

Folket blev förfärade. Den gamle Kungen hade alltid haft ett vänligt ord över. Hade han mycket att stå i eller känt sig på dåligt humör, bad han dem återkomma senare. När han fått vila en stund kunde undersåtarna fråga och få svar på sina funderingar. Det var ett system som passade alla.

Nu hade dock tiderna förändrats….