Tappra vänner

När jag var gravid med Agnes,blev även en av mina närmsta vänner gravid.
Jag tyckte det var väldigt kul. Eftersom de flesta av mina kompisar verkade vara "färdiga" med barnafödande , kändes det extra roligt att hon blev gravid.
Vi gladde oss tillsammans o på var sitt håll (i våra respektive familjer) över babylyckan i flera månader.
En dag kom hon på besök o berättade att det inte kändes som det skulle i magen. Hon trodde något var fel. Jag sa att det säkert inte var något men att hon skulle kolla med mvc.
Det gjorde hon o något var fel. Väldigt fel.
Babyn hade dött o min väninns var tvungen att genomgå en förlossning.
Alldeles för tidigt och av alldeles bedrövliga skäl. Tiden runt detta var väldigt jobbig!
Det var så fruktansvärt orättvist. Här gick jag omkring med en högst levande liten i magen samtidigt som hon plötsligt inte gjorde det. Varför?
Hon sörjde. Hemma hos de sina men också hos mig. Jag sörjde. Jag sörjde över att hennes lilla flicka inte fick stanna hos dem. Jag sörjde att hon var så ledsen men också över att jag själv fortfarande var gravid.
Naturligtvis önskade ingen livet ur min baby.
Jag kände ett tag att jag var en ständig påminnelse över det min väninna o hennes familj förlorat. Det höll på att äta upp mig ibland. Vi pratade mycket den här tiden, väninnan o jag.
Vi tog oss ur det. Var o en på sitt sätt.
När Agnes föddes och jag skulle ringa hem fick jag det väldigt jobbigt igen.
Jag ville så innerligt gärna ringa o berätta men kände att jag skulle riva upp såren igen.
Jag pratade med Lars om det. Jag tänkte länge på BB innan jag till slut ringde.
Det gick bra. Troligtvis revs såren upp igen men vi kunde prata om det då också. JAg är så tacksam över det.
Jag är också tacksam över att vi kan vara vänner, passa varandras barn, prata om allt trots det som hände.
Jag har frågat mig själv många gånger om jag skulle agerat på samma sätt om jag hamnat i hennes situation.
Troligtvis. Hon hade inte låtit min sorg äta upp vår vänskap !
TACK, gumman att du är du.