En ny stjärna lyser på himlen nu....

Hur lite vi än ville, så dog farmor.
Natten till idag, 04.20 , somnade hon in för gott.
Tidigare på dagen fick vi besked om att det troligtvis var nära.
Jag lämnade en halväten middag o åkte ner till sjukhuset.
Hon sov när jag kom. Vaknade då o då. Tittade upp för att visa att hon viste att vi var där. Hennes barn o ett par av barnbarnen. Jag satt o höll hennes hand en stund.
Klappade hennes kind,strök henne över håret. Lilla fina farmor...
När jag kom o sa att jag var där tryckte hon min hand som för att visa att hon visste.
Jag satt där en stund, tårarna rann. Till slut blev det för jobbigt.
Pappa var också där. Han kramade om mig. Då grät jag ännu mer.
Jag gav farmor en kram o sa hejdå innan jag gick.
Det kändes väldigt definitivt.
Jag visste att jag inte skulle få träffa henne i livet igen.
Jag sa till mamma o min faster (som också var där) att det kändes jobbigt att inte få ha sagt allt jag ville säga. Då tittade min faster på mig o sa: " Men Tina! Du behöver inte säga allt det där. Hon vet."
Det kändes oerhört skönt o trösterikt att hon sa det.
Ändå...jag var inte helt säker på att farmor faktiskt HADE varit medveten om att det var just min hand hon tryckt.

Jag åkte hem o gick efter en lång kväll av godistillverkning o lade mig.
Plötsligt vaknade jag, helt utan anledning. Undrade en kort sekund varför jag var vaken o tittade på klockan. 04.19 . Tänkte " Farmor dör nog nu. Hon är här."
Atmosfären runt mig var alldeles lugn,trygg. Jag somnade om efter en liten stund, inkapslad i lugnet.
Jag jobbar idag så när jag skulle gå bad jag Lars be pappa ringa mig på jobbet om han ringde om farmor.
"Jag vaknade vid fyratiden i morse så jag tror farmor dog då"
Pappa ringde mig vid åttatiden o bekräftade det jag egentligen redan visste.

Älskade farmor !
Tack, för allt...