NÄL

Så var det dags för ett besök på sjukan igen...akut.
Akut betyder (i detta län) att man kommer in på akuten vid halv tre tiden, blir 300kr fattigare i luckan o sedan placerad i ett väntrum. Där satt jag i ca två timmar innan jag kom in för stick i armen (lämnade tre rör m blod), ett EKG och blodtryckskontroll. Därefter väntrummet igen. När klockan var halv sex skickade jag hem man o barn. Jag tyckte jag kunde vänta själv. Jag hade ju en tidning med en massa korsord jag kunde roa mig med. Vid sjusnåret kom jag in det allra heligaste. Tyvärr var det så fullt av patienter att jag jag fick ligga på en brits i korridoren. Korridoren vinklade sig o i vinkeln , i ett hörn hade en brits placerats. Intill britsen stod en stol o en vikskärm - för att göra det lite privat. Larmklocka fanns om jag ville något. Jag hade sökt för högt blodtryck o mådde inget vidare, det ska erkännas. Jag var yr i skallen o hade en huvudvärk som väntade på att få bryta ut. Folk larmade hela tiden o eftersom jag låg i korridoren hörde jag larmen ringa konstant. Personalen gjorde så gott de kunde men var i mina ögon sorgligt underbemannade. Efter en stund tog jag av mig sandalerna, drog på mig filten och gjorde det så bekvämt jag kunde...
Ungefär klockan nio kom en doktor. Hon pratade o undersökte mig. Jag fick ta av mig på överkroppen. Skärmen gav insynsskydd längs med sängen men vid fotändan var det full insyn. En dam kom o ställde sig helt ogenerat o glodde på mig o läkaren. En god stund stod hon där. "Ursäkta...toalett?" Läkaren tittade upp på henne o hänvisade damen till någon längre ner i korridoren. Just det där kändes oerhört kränkande. Att vara totalt utlämnad till allmän beskådan av främlingar. TVI !
Läkaren skulle rådgöra m en kollega om mitt höga blodtryck o försvann således. En liten stund senare kom en undersköterska. " Jag lånar din skärm här en stund. Det går väl bra?" Hon väntade inte på svar utan tog skärmen och försvann med den runt hörnet. Nu låg jag i mitt hörn i en korridor där det hela tiden passerade folk som tittade på mig var gång de gick förbi... Huvudet sprängde, jag hade inte ätit någon mat på hela dagen och började känna mig ganska uppgiven. För att låta tiden gå något fortare roade jag mig med att vingla iväg till en toalett. Jag fick inte låsa. " Om du skulle svimma är det bra om du lämnar dörren olåst. Du kan vända på skylten (UPPTAGET). Det går ju att få upp dörren men tar lång tid och är ganska krångligt" Snäll som jag är lät jag dörren vara olåst. Besökaren före mig hade missat toastolen.. Jag kissade i rekordfart, tvättade händerna o upplyste sköterskan om jag inte svimmat samt att de kanske skulle vara fräscht med en liten putsning av golvet runt toastolen. Efter att ha återtagit min tron i hörnet tillbringade jag en timme eller två med att tänka positiva tankar. Inget blir ju bättre av att deppa ihop! Vid tiosnåret kom en undersköterska o frågade om jag var hungrig. En kopp kaffe o ett par mackor gör underverk med humöret emellanåt!
Jag tänkte att de skulle vara trevligt om min ömma moder kunde göra ett mig ett besök o plötsligt stod hon där! Märkligt! Hon stannade en halvtimme. Hon skulle hämta mig om jag inte blev inlagd o kommit för att kolla läget. Ingen kunde svara på något så hon åkte hem igen. En sköterska kom o tog ett nytt tryck. Efter ha legat i flera timmar var trycket högre än när jag kom in. Då blev jag faktiskt lite orolig.
När klockan närmade sig ett kom läkaren tillbaka igen. Hon hade inte hittat några neurologiska fel på mig och tyckte att det var lämpligt att skicka hem mig. "Vila dig, gå till din vårdcentral och kolla trycket om två veckor o sedan kontinuerligt en tid. Ligger det fortfarande högt kanske man ska fundera på att sätta in en medicin."
Jag fick låna en telefon, ringde mamma och åkte hem.
Av sammanslagningen av Uddevalla o Näl kan jag bara instämma i den allmäna klagosången om hur urbota dum den är!!!