23 maj 2013

Guudars,vad trött jag är på att hålla masken! "Hur mår du,Tina? Visst mår du bättre och kan äta som vanligt folk nu (eftersom du inte varit inlagd på flera veckor och därtill inget sagt om det), eller hur?"  NEJ!!! Jag vill kasta mig ner på marken och bara vråla - som en arg unge. Saker som kan jävlas gör det - i ett kör! Jag blir inte bättre i magen, snarare sämre men det vågar jag inte säga - då är man hopplös och otacksam....och svår. Ajabaja....håll dig till vår fint uttänkta mall- annars vill vi inte veta av dig. Grr... Jag har träffat en psykolog på smärtenheten några gånger nu. Hon verkar tämligen övertygad om att jag har ätstörningar. ?!?!?! Ursäkta mig...mina ätstörningar blev jag friskförklarad ifrån 1998! Varför, i hela friden, skulle jag ha det nu?? Fjorton år senare bestämmer sig kroppens minne för att "Nä, men ska vi inte ta och slänga in lite ätstörningar här? Hon har ju iallsindar haft ett tarmvred och opererats. JA! Fyra dagar efter operationen kör vi på ätstörningar. Hon ska inte kunna äta utan att få ont i magen. Då måste hon ju gå ner lite mer? Va?" Som om inte 53kg skulle vara nog liksom. Varför tycker mitt kroppsminne att detta är en käck ide´? Det tycker inte jag!! Jag tycker att det är fullständigt vansinnigt och befängt.
Min fasta övertygelse är att någon gick toksnett vid tarmvredsopen och ingen vill kännas vid det. Jag kanske skulle ta tag i det ändå? Ringa och prata med den där patientombudskvinnan... Tio inläggningar pga av smärtor vid (och utan) matintag kan kanske vara av intresse ändå? Hmm...tänker på det. Hej så länge!

PS. Är förmodligen på bättre humör vid nästa påloggning....