Dimman låg tjock över det lilla landet. Vintern var snart här. Vintern med dess vackra, vita snö och lampor som glittrade i allas fönster i skymningen.Inne i stugorna väntade man på att få börja pynta igen. Barnen skrev listor på ting de önskade få och föräldrar började sakta känna stressen sippra längs ryggraden. Ännu fanns en liten tid för vila, en liten tid att sakta strosa omkring. Men vänta - några ilade omkring som jagade rävar bland husen. De knackade på än här, än där. Det tisslades och tasslades i skymundan. Inte om den stora vinterfesten. Nej, nu skulle minsann Kungen och hans rådsherrar ställas till svars en gång för alla. Gärna lämna tronen också. Tänk så mycket bättre det skulle bli... - Återigen kallades till stormöte. Den lilla frid som funnits, sopades bort när plakatet om det nya mötet kom upp. Folket läste förvirrade den nya kallelsen och undrade när det lilla landet skulle få lugn och ro igen. Varför kallades det till stormöte? Var det inte meningen att det bara skulle vara ETT stormöte varje år? Vad skulle nu ältas? Många som läste kallelsen ansåg att den nya kallelsen var rena rama rappakaljan och bestämde sig på stående fot att inte närvara på stormötet. Andra ville, av ren nyfikenhet, gå. De ville se någon göra sig till åtlöje - vem det än var. Några avsatte tiden för mötet av lojalitet mot det lilla landet. De ville bo i frid och ro. De ville låta Kungen och hans rådherrar styra landet som ansågs bäst. De såg till landets bästa. Alla kanske inte tyckte som Kungen och rådsherrarna men de såg de förändringar som gjordes och hade gjorts. Om Kungen eller rådsherrarna någon gång gick, djupt försjunkna, i tankar och INTE hälsade på var och varannan - vad gjorde väl det?
Så gjorde väl alla någon gång? Inte betydde det att det var något fel på den de inte hälsat på. Det betydde endast att de hade annat att tänka på... Plakatet fick sitta på sin plats fram till stormötet. Hela tiden fram till mötesdagen funderade,pratade, suckade och framsåg invånarna stormötet med mycket blandade känslor....
1 kommentar:
Ja, herre du min skapare, säger jag bara! jag förstår inte hur folk orkar att hålla på att gnälla om allt och alla! Jag tycker att man har fullt upp ändå...Nej, förmodligen har alla dessa gnällmånsar för lite att göra...Kanske de kunde erbjudas att få göra en insats för vårt bostadsområdeså de fick något kreativt att bita i eller vad tror du?
Skicka en kommentar