Vissa dagar borde utplånas! Idag är en sådan dag. Jag gick upp vid halv sju, servade och skickade iväg barnen till skolan, satt en stund vid datorn och drack en kopp kaffe. Insåg att jag höll på att somna över tagentbordet och lade mig på soffan istället. Vaknade halv ett! Varför då? Vad har jag gjort som mattat ut mig så till den milda grad?  Nåväl, jag tänkte att jag kanske borde äta något och slängde ihop en bönröra som jag åt med ris och sallad. Vi snackar liten portion... Fick i mig nästan allt innan jag började känna av det. Lade mig på soffan igen och läste lite. Jag tänkte att lite vila kanske skulle lugna magen , men icke. Det eskalerade i en rasande fart.Efter en stund insåg jag att jag var tvungen att få i mig smärtstillande men kunde inte ta mig ur soffan. Jag hade telefonerna i soffan och ringde Marielle som var ute och krde. Hon i sin tur ringde en annan granne som kunde komma och "mata" mig med mediciner. En smula genant faktiskt. Hela vardagsrummet var fullt med tvätt sedan gårdagens tvättsession och mitt i allt låg jag på soffan o kved... Nu är klockan halv åtta (på kvällen) och jag vill inget annat än att gå o lägga mig. Jag är risig nog att behöva ligga på "sjukan" men eftersom sonen fyller 15 i morgon vill jag vara hemma... Moment 22...

20130723

Jag blev uppringd av min kirurg igår. Visserligen hade jag lämnat ett meddelande på mottagningen att han skulle göra det men blev ändå glatt överraskad över att han faktiskt gjorde det på sin första dag efter sin semester - klockan 19... Nåväl...efter mitt vanliga tugg om hur fel det senaste läkarintyget utformats (felaktigt enliget FK) och förnyelse av diverse recept kom jag till pudelns kärna. Jag ska ju få en bukplastik för att ta bort det eländiga överskottet av skinn på magen. En annan önskan jag har är att få fixa till bysten. Den är bara bedrövlig..  Han skickar remiss till mig för att kolla diverse näringsinnehåll i min kropp och en kallelse till sig för genomgång av turerna kring plastiken och fotografering mm. Detta skall ske redan vecka 32 eller 33. Tänk om jag kan få den innan jul!! Det hade, i sanning, varit underbart :) Med dessa nyheter går jag o lägger mig. Natti natti :)

Sveas födelsedag minsann! GRATTIS härliga Sverige!! :)

Vi har firat dagen på Gustavsberg, en gammal kurort strax utanför sta´n, med scouter och många andra.
Nu avslutas dagen på vårt lekberg med grill och gott sällskap. :)

Sitter på tåget. Reser genom en bit av Sverige. Från Uddevalla,min hemstad, till Stockholm. Hittills har jag sett två rådjur och en älg - och den storslagna naturen vi har här. Den svenska naturen grönskar och det är såå vackert. 
 Jag har de senaste dagarna blivit alltmer fast i tanken på att skriva. Det rimmar dåligt med höga prestationskrav och skrivkramp. Vad ska jag skriva om? Ska jag göra en saga för barn eller en novellsamling för vuxna? När jag skriver novellsamling för vuxna menar jag noveller av den typen man kan läsa i veckotidningar, inte erotiska berättelser ;) Jag pratade med en person om detta häromdagen och fick rådet att sätta igång - man kan ju skriva om precis vad som helst. Hmm..jaha...jo, det är ju visserligen sant...men... Prestationskravet höjdes flera grader. Hur ska jag börja? Vad ska jag skriva om? Kommer någon att vilja läsa mina alster? Ja, jag lär ju aldrig få veta om jag inte sätter igång snart.  Eller hur? Dags för brainstorming nu...

Känner mig vilsen i tillvaron....

Du vände dig om,
 jag lät dig gå
Min blick var tom
skulle jag någonsin förstå?
Orden du sa strax innan du gick
anade aldrig den kärlek jag fick
Du kände som jag men gick ändå
förbjuden kärlek mellan oss två
Det sista du sa när du lämnde mig
"Sötaste, kära...jag älskar ju dig..."

23 maj 2013

Guudars,vad trött jag är på att hålla masken! "Hur mår du,Tina? Visst mår du bättre och kan äta som vanligt folk nu (eftersom du inte varit inlagd på flera veckor och därtill inget sagt om det), eller hur?"  NEJ!!! Jag vill kasta mig ner på marken och bara vråla - som en arg unge. Saker som kan jävlas gör det - i ett kör! Jag blir inte bättre i magen, snarare sämre men det vågar jag inte säga - då är man hopplös och otacksam....och svår. Ajabaja....håll dig till vår fint uttänkta mall- annars vill vi inte veta av dig. Grr... Jag har träffat en psykolog på smärtenheten några gånger nu. Hon verkar tämligen övertygad om att jag har ätstörningar. ?!?!?! Ursäkta mig...mina ätstörningar blev jag friskförklarad ifrån 1998! Varför, i hela friden, skulle jag ha det nu?? Fjorton år senare bestämmer sig kroppens minne för att "Nä, men ska vi inte ta och slänga in lite ätstörningar här? Hon har ju iallsindar haft ett tarmvred och opererats. JA! Fyra dagar efter operationen kör vi på ätstörningar. Hon ska inte kunna äta utan att få ont i magen. Då måste hon ju gå ner lite mer? Va?" Som om inte 53kg skulle vara nog liksom. Varför tycker mitt kroppsminne att detta är en käck ide´? Det tycker inte jag!! Jag tycker att det är fullständigt vansinnigt och befängt.
Min fasta övertygelse är att någon gick toksnett vid tarmvredsopen och ingen vill kännas vid det. Jag kanske skulle ta tag i det ändå? Ringa och prata med den där patientombudskvinnan... Tio inläggningar pga av smärtor vid (och utan) matintag kan kanske vara av intresse ändå? Hmm...tänker på det. Hej så länge!

PS. Är förmodligen på bättre humör vid nästa påloggning....