Det är så skönt....

att vara barnledig ibland. Att bara få rå om sig själv en stund. Konstigt nog varar det bara en halv dag eller så. Sedan börjar jag längta. Lite diffust sådär. Jag går omkring o plockar med ditt och datt och känner mig inte helt komplett. När barnen droppar in lite pö om pö blir jag mer och mer tillfreds. När hela flocken är samlad trivs jag. Visst kan det vara frustrerande att det aldrig är tyst. Agnes pratar oavbrutet från morgon till kväll om allt och inget. Hon måtte älska sin egen röst... Hennes svada kompletteras av Elsas "Mammaaaa...jag har tråååååkigt. Får jag ringa..?" eller "Jag vill pyyyyysslaa". Om hon är hemma. Hon är väldigt ofta hos granntösen så man ser henne oftast bara till middagen och vid läggdags. Killarna är mest på sina rum. De kommer ner och är brötiga då och då. Munhuggs och leker killgrejer. Trots att en snart är tjugo och den andre börjar bli tonåring. De kan prata i timmar om den senaste nyheten på det dataspel som intresserar dem. Ofta har de kompisar här. De ställer sina skor i hela hallen och är sociala med hela familjen en stund innan de ramlar uppför trappan. Det är härligt! :) Liv o väsen med Agnes ständiga kvitter som bakgrundsljud. Mitt i allt är maken och jag. Svarar på frågor, hjälper till med en läxa, fixar middag, plockar kläder som alla drällt överallt, rensar kattlådor, svarar i telefonen, dricker en kopp kaffe med någon som tittat in, tömmer och fyller diskmaskinen - kort sagt: Lever! Jag kan bli fullständigt less på tillvaron ibland och vill helst säga upp mig som förälder. Då briserar jag. Gapar och lever om . När jag gapat färdigt får jag dåligt samvete och ber om ursäkt. En kram delar någon i familjen med sig av. Då mår jag gott igen. Då uppskattar jag livet och allt vad det innehåller. Jag trivs! Både med tumult och tystnad.

Och jag som skulle bli så duktig...

Jag trodde, i min enfald, att jag skulle bli lika duktig på att blogga som jag var för ett år sedan ungefär. Ack, vad jag bedrog mig. Nu är det mars o jag har inte gjort några inlägg sedan 22 dec. förra året. Stor skam! Nåväl, nya friska tag väntar och jag har en glad nyhet jag tänkte jag skulle dela med mig av.
Jag tycks ha räddat en kvinna från att bryta armen idag :) Hur då?

Min vana trogen körde jag upp på parkeringen på Willys. Jag brukar alltid försöka ställa mig så nära hissen som möjligt (varför gör man det när man har två friska ben? ) men bestämde mig underligt nog för att ställa mig vid den bortre P-automaten istället. Nåja, mellan den och hissen... Jag klev ur bilen och stegade raskt bort till automaten och plockade ut en biljett. På väg mot bilen igen noterade jag lite förstrött en kvinna och två mindre flickor (4-5 årsåldern) i hennes sällskap. Lade lappen i rutan och tog hissen ner till alla andra glada fredagsinköpare. Eftersom jag ,som vanligt, inte hade någon femma till vagnen gick jag in på spelbutiken för att åtgärda detta. Man måste ta kölapp och medan jag stod och väntade på min tur kom en kvinna frågade om det fanns någon grej till vagnen att låna.
"Åh, tänkte jag, kan man göra det. Så bra!" Kvinnan som hade frågat var samma som jag sett uppe i garaget. Tyvärr fanns ingen grej att sätta i vagnen. Hon tittade på flickorna o sa: "Det blev ingen vagn,flickor. Vi tar var sin korg istället". Det blev min tur, jag fick min femma, plockade ut en vagn och shoppade loss. Shoppa loss innebär i mitt fall att jag långsamt stegar omkring, oerhört planlöst och njuter av att vara barnledig en stund. :) Eftersom Agnes protesterat å det grövsta att jag skulle åka iväg ensam, tog jag mig samman och började plocka ihop det jag skulle ha. Här och var såg jag kvinnan med flickorna. Kvinnans korg blev ganska snart full och vid mjölken, där jag också var, var den rågad. De gick en liten bit med mig strax bakom. Efter ett par meter stannade de och jag kom ikapp dem."Flickor, hörde jag henne säga. Jag ställer ner detta för min arm går nog av snart" Jag frågade om hennes korg möjligen ville ha lift med min vagn. Jag tyckte det verkade en smula besvärligt att bära alla tunga saker. Hon blev väldigt tacksam - milt uttryckt. :) Vi tog sällskap fram till kassorna. Hon nämnde att en av flickorna var rädd att åka hiss. För min inre blick såg jag dem gå uppför trapporna med , troligtvis fyra tunga kassar och erbjöd mig att ge dem lift till parkeringen också. Hon blev lika tacksam över det erbjudandet. Vi hade det riktigt trevligt där vi stod och väntade på vår tur. Vi betalade, lastade min vagn och möttes på parkeringen igen. Hon var väldigt glad över att jag hjälpt henne och jag blev glad av att kunna hjälpa.

Tänk att att en sådan liten sak kan göra så stor skillnad! Hon försökte ge mig en korg kiwis som tack men jag ville inte ha den. Det är jättegott med kiwi men det var inget besvär för mig. Jag kanske hamnar i hennes situation någon gång och behöver samma hjälp. :)
Ett litet leende eller ett handtag när någon behöver lite hjälp är inte svårt att ge. Det kostar möjligen lite tid . Min avsikt med detta är inte att framhäva hur himla bra jag är. Jag är inte bättre än någon annan. Poängen är att vara medmänniska i stort eller smått. Andra mår bra/blir på gott humör och själv mår man gott - länge :)

Kapitel tre... "Det var en gång"

Mjuka, vita fluffiga snöflingor dalade ner över det lilla landet. Snart var allt i landet alldeles vitt och vägarna syntes inte mer. De nakna träden glittrade förnöjt. De fick nya rimfrostkläder och var därmed inte så nakna längre. Folket i det lilla landet glittrade däremot inte. Omedelbart efter den stora sammankomsten ville några rättrådiga kalla till en ny sammankomst. Någon skickade bud till en rådsherre i det Stora Landet och bad om hjälp. Rådsherren svarade att om en tiondel av landets befolkning ville ha ett nytt råd, då skulle det bli så.

En tid gick. En tid då folket förberedde sig för årets största festlighet. Det skurades och fejades i varje hörn. Man bakade, kokade karameller och smusslade med bylten i olika storlekar och innehåll. Folket log, en förväntan inför festligheterna steg. Tanken på att ha ett nytt stormöte lades på hyllan. Under ytan kokade dock irritation och oginhet. Ibland hände det att någon uttalade sig om något. Bara för att lätta lite på trycket. Genast förstorades händelsen till häpnadsväckande proportioner. Här och var ,i både Nord och Syd, traskade förbittrade invånare omkring och funderade på hur de bäst skulle göra livet surt för någon annan. Personangrepp blev en vanlig företeelse som lade sordin på glädjen inför festligheterna. När kungen fick veta att fler och fler bland invånarna i landet var missnöjda med honom, kallade han till möten med sina rådsherrar. Möten där han anklagade sina rådsherrar för olika förfärliga ting. Rådsherrarna satt stumma av förfäran. Det osanningar kungen hävde ur sig om dem gjorde dem handlingsförlamade. De tänkte för sig själva: " Hur ska landet kunna enas när kungen inte litar på sina rådsherrar? Hur kan han säga att han agerar utifrån landets bästa när allt han säger bara är elakheter emot invånarna och oss? Det kan väl inte vara för landets bästa?" Olyckliga för invånarna och sig själva traskade de hem. "Snart blir det uppror", tänkte de av folket som såg hur det var fatt...

En blogg är ett utmärkt verktyg att skriva av sig i, förutsatt att man inte ägnar sig åt personangrepp o förtal om man är arg. Svåridentifierbara personbeskrivningar rekommenderas i så fall. Byta en titel är ett verktyg. Man pratar inte om kommunalrådet utan stamhövdingen eller liknande. De som förstår, de förstår och de som inte gör det får ände en stunds underhållning serverat för sig. :)

Jag skriver i min blogg med ganska långa mellanrum. Det är inget jag eftersträvar, det bara blir så. Det är så mycket vardagsbestyr som kommer emellan. Att tillbringa tid med familjen är viktigt och därför har jag dragit ner på min tid både på bloggen men framförallt på FB. Facebook är ett roligt gissel som är väldigt lätt att fastna i. :)

Nåväl, julen står för dörren och det fejas och pyntas i många hem. Jag tycker att det är oerhört mysigt med jul. Alla ljus som lyser (glöm inte att släcka!) och tomtarna står här och var och myser. (Fint rim där :) ) Ha en fröjdefull jul! =)

Bogstek i ugn

Jag fick så stor respons på mitt middagstips på Facebook så här kommer ett recept:

ca 4-6 port

Du behöver:

ca 1 kg bogstek (För den som inte vet: Bogstek från gris heter bogstek i affären men detta kan göras på vilken fläskstek som helst)

Gnid in köttet med grillkrydda med honungssmak (är emot blandade kryddor o den här i synnerhet men sönerna tycker om den)

och ca 1½ tsk torkad salvia. Gnugga den smulig i händerna innan du strör den över köttet. Dem utvecklar fler smakämnen när den värms upp lite grann.

Klicka i lite smör i en form med 5 cm höga kanter o lägg i köttet.

Täck köttet med baconskivor och peppra med favoritpepparn. Jag använde en blandning av svartpeppar o grönpeppar som jag har i en kvarn.

Salta inte. Det är salt i grillkryddan o baconet.

Täck med folie och ställ in i 200 grader ca 1 tim.

Ta ut köttet. Testa med en sticka om köttsaften är klar. Den ska vara lite rosa men inte röd. Hacka 1 dm purjolök och två tomater. Lägg hacket runt köttet. Häll över 1½-2 dl grädde och sätt in allt i ugnen igen.

När härligheten fått vacker färg är anrättningen klar. (Testa köttsaften igen för säkerhets skull. Nu ska den vara genomskinlig.)

Skär upp i tunna skivor och servera till kokt potatis o grönsaker.

Lycka till & Smaklig måltid! =)

Kapitel två i sagan "Det var en gång..."

Varje år hade det lilla landet en sammankomst. Då kunde undersåtarna få träffa kungens och hans råd. Meningen var att alla som ville uttrycka nöje eller missnöje över något, skulle få komma till tals.

Härolder hade satts upp om var och när sammankomsten skulle äga rum.

Ungefär en tredjedel av landets befolkning kom till sammankomsten. Denna skara var jämnt fördelade på Nord och Syd.Då invånarna hade kommit på kant med varandra, var stämningen vid sammankomstens början ganska spänd. Flera kunde känna att det pyrde och puttrade av undertryckt ilska.

Belevade som de dock var uppförde sig alla som sig bör - till en början.

Den nye kungen, som aldrig varit kung förr och inte riktigt visste hur man skulle göra, hade kallat på hjälp. En kung från Stora landet hade kommit för att hjälpa till att hålla ordning under sammankomsten.

Han satt mitt i rådet och såg sträng ut. Då några av undersåtarna inte var nöjda med sin nye kung ville de byta ut honom. En av rådherrarna var inte med från början av sammankomsten. Någon hade låst stora porten så han kom inte in och hade ingen möjlighet att rösta. Det tyckte många var synd eftersom hans röst kunde avgjort. Röstningen mellan den sittande kungen och folkets förslag till annan kung blev jämn. Med en enda röst vann den sittande kungen. Sammankomsten led mot sitt slut och det var dags för folket att säga sitt. Några försökte men blev tystade. De som verkade vara missnöjda med kungen fick inte säga något alls. När de försökte blev de andra arga och tystade ner dem. Kungen från Stora landet höjde sin stämma och avslutade sammankomsten. Folket droppade av en efter en, något molokna. De hade inte fått säga vad de ville. Varken Nord eller Syd.

Det undertryckta misshälligheterna låg kvar och så fortsatte det....

Det var längesedan nu....igen!

Nu har det gått så där lång tid igen...

Dagarna rasar iväg med förunderlig hastighet och jag står förundrar och tittar på. Samtidigt lever jag i det. Nästan varje dag händer det små lustifikationer som jag tänker mig att skriva ner här. Någon liten händelse eller någon rolig kommentar från någon. Tyvärr har det inte kommit längre än till tankar på sista tiden.

Små anekdoter är kul att titta tillbaka på.

Idag ska jag inte vara rolig. Eller...ja...det kanske det blir. Det avgör inte jag utan du. :)

Idag tänker jag skriva små tänkvärda ord som en mycket klok kvinna sagt. Allt som är skrivet inom citationstecken är Susannes ord. Det övriga är mina funderingar och broderier och inget hon ska ställas till svars för. :)

Det är med stor tacksamhet jag använder orden. För ordningens skull skall jag också berätta att jag frågat Susanne om jag fick använda hennes klokskaper. Det fick jag om jag använde henne som källa. Eftersom jag ser det som en merit tror jag att det framkommit nu. :)

I fredags var jag i Skogshyddans Bygdegård utanför Grästorp.

Denna vackra bygdegård, med högt i tak och gamla anor gästades av Susanne Alfvengren. Hon hade lagt upp sitt program som ett sommarpratar-program ungefär. Mellan sina sånger pratade hon.

Mest om livet men också om allt det vackra vi har utanför våra fyra väggar.

Bland annat pratade hon om hur vi tar oss fram i "livets snåriga gångar".

Det tyckte jag var en träffande beskrivning av hur livet kan te sig ibland. Som en snårig gång. Man vet inte riktigt vart man ska eller hur man ska hitta till en bredare, enklare väg. Å andra sidan; måste livet alltid vara enkelt? Nog skulle det varit trist om man hela tiden hade Autobahn att tillgå?

En annan tanke hon delade var: " Livet är inte det som varit eller det som ligger framför oss. Livet är nu!"

Livet är nu. Nu och nu.

Många gör som ekorren, samlar för kommande tider. Oavsett om vi samlar för svåra tider eller för att se vem har flest prylar när vi dör, är det en smula meningslöst. Många går så upp i sitt samlande att de glömmer att njuta av det de samlat ihop. Vackra tavlor hänger på väggarna utan att någon någonsin tittar på dem. De dammas försiktigt av vid påsk och jul och glöms sedan bort igen.

Andra tänker på fornstora da´r och går så upp i vad som varit eller hur personer varit att de missar det som är nu. Det som var kan vi aldrig få igen. Vi kan minnas med vemod eller glädje och ta lärdom av eventuella misstag. Lärdomarna kan dock aldrig användas om man inte lever här och nu.

"Livet igenom väver vi en livsväv. En livsväv i alla regnbågens färger. Några grå, andra av guld. En del trådar plockar vi själva, andra hamnar där ändå" Det här har jag inga funderingar över. Det är så självklart och tänkvärt. Bara tänk på de här orden och betrakta de trådar du själv vävt in i ditt liv. Är din väv färgglad? Behöver du söka efter guld? Det finns där, hemligheten är att se med nyfikenhet på livet du lever.

Susanne pratade målande om naturen, vad hon tycker om i den. Det var lätt att se det hon beskrev, för sitt inre öga. Allt blev vackert på något märkvärdigt vis. :)

En liten sak om ogräs: " Ogräs är blommor som växer på fel ställe"

Jag har alltid tyckt om Susannes musik och sång. Jag erkänner att jag inte direkt sprungit benen av mig för att få gå på konserter men fått en väldigt go´känsla inom mig när jag hört hennes musik.

Att faktiskt få träffa henne och prata med henne en liten stund var synnerligen trevligt!

Tack Susanne, för en mycket trevlig kväll. Både det du sa och dina sånger.

Tack, för att jag fick låna dina ord och brodera ihop med med mina egna tankar. :) Hoppas du får en härlig vinter! // Tina