Kapitel 5 i sagan "Det var en gång..."

”Ahh, sa den nye kungen till sin drottning. Det är härligt att vara Kung! Jag kan göra som jag behagar utan att någon kan säga emot mig. Livet är toppen!”

”Ja, svarade drottningen, nu kanske undersåtarna kan uppföra sig ordentligt. Med dig som Kung kanske det blir ordning i landet!” Drottningen tittade nöjt på sin make. Det klädde honom verkligen – att få en sådan åtråvärd position. Han hade fått en ny blick och en helt annan resning. Han gick mer självsäkert och talade något skarpare än tidigare. Han utstrålade auktoritet och pondus. Det var en fröjd att ha en sådan man. För hennes egen del innebar drottning titeln ännu lite högre status. Hon hade ingen större inblick i vad Kungen gjorde på dagarna. Han satt antingen på sitt ämbetsrum eller besökte kungen i ”Stora Landet”. Kungen i ”Stora Landet” hjälpte hennes man med olika saker som rörde landets styre. T ex hur man skulle hantera undersåtarna eller hur man skulle gå till väga när det gällde utsmyckning av de olika delarna i landet. Han var visserligen inte hemma så mycket men det gjorde ingenting. Det gav henne mer tid att skvallra med sina hovdamer. Hon log för sig själv, mycket belåten med den sista tidens utveckling.

Tiden som följde var präglad av möten mellan Kungen och hans ministrar. Undersåtarna hade börjat störa honom i tid och otid, vilket irriterade honom storligen. Han tog beslut om ditt och datt, ofta utan att ha undersökt om det han beslutade om var det bästa för undersåtarna och landet. Hans ministrar började ifrågasätta hans beslut. De påstod att han inte fullföljde sina beslut och att han inte alltid hade belägg, över huvud taget, för vissa av dem. En dag besökte han ännu ett land. Det var ett land han bara besökt under lediga perioder, tiden innan han blev Kung. Han for dit över dagen – utan att säga något till någon annan. När han var tillbaka i sitt lilla land igen var han på gott humör. Han sjöng till och med, så glad var han. I det andra landet hade han kommit över ett dyrbart pergament. Med det i sin ägo slapp han besöka skattkammaren så ofta. Han bara visade pergamentet så var betalningen, av vad han än ville betala, klar. En dag kom en av undersåtarna med en förfrågan. Alla vanliga stallplatser var slut, hans häst gammal och trött och behövde sannerligen vila. Undersåten frågade om hästen kunde få stå inne i hovstallet med de hästarna som bodde där. På det viset skulle hästen kunna återhämta sig och få lite sällskap under tiden. Eftersom Kungen tyckte att just den här undersåten var en sympatisk person (och inte ställde till med besvär i vanliga fall) lät han honom ställa in hästen i stallet över natten. På natten besökte landets väktare stallet, såg att en häst, som inte vanligtvis bodde där, stod i ryktkammaren och sov. De blev förtretade och satte ett plakat på hästens grimma. ”Betala alla dessa pengar för detta brott, annars kallar vi till väktarna i Stora Landet” – stod det på plakatet. Undersåten som ägde hästen hittade plakatet morgonen därpå och blev bestört. Han gick till Kungen och sökte omedelbart audiens. Han fick det, visade plakatet för Kungen och frågade förtvivlat vad han skulle ta sig till. ”Ingen fara, min gode undersåte, sa Kungen. Jag tar hand om plakatet. Hämta du ut din häst och tänk inte mer på saken.” Undersåten gick tacksamt därifrån. Kungen hade ingen lust att skicka bud till Stora Landet för att säga att han gett undersåten lov att ha hästen i stallet. Han var trött och ville ligga på sin divan och smutta på sitt kaffe som hans drottning gjort i ordning åt honom. Hemma i sitt slott kunde inget störa honom. Alla förbindelser med undersåtarna utanför hade han tystat. Det var så besvärligt att alltid behöva svara på undersåtarnas dumma frågor. Undersåtarna var en riktig samling dumskallar, ansåg han. Inte alla men de flesta. Framför allt de som bodde i Norr. De var extra dumma och gjorde inget annat än klagade och gnällde på allt som Kungen företog sig. Kungen suckade, lade sig tillrätta på divanen och sträckte sig efter kaffekoppen. Dagen därpå gick han iväg med plakatet till väktarna som skrivit det, viftade med sitt pergament och ansåg därmed att saken var ur världen. Det här pergamentet stod i magisk förbindelse med landets skattkammare. När Kungen visade pergamentet sjönk penning nivån i skattkammaren. Detta kom till ministrarnas kännedom. Under en relativt lång period hade de, under stigande irritation sett Kungen besluta de mest skilda saker. De allra flesta beslut han tagit hade inte blivit genomförda och de tyckte att Kungen inte skötte sig som en Kung borde göra. På ett möte tillsammans med Kungen, talade de om för Kungen att de tyckte att Kungen var lat och inte styrde landet som en Kung skall. Kungen blev mycket vred och gastade att han minsann gjorde allt för Landets bästa. Det var väl i all sina dar inte hans fel att undersåtarna inte begrep bättre?

Ministrarna ansåg då att de fått nog av Kungen och hans märkliga uttalanden och göromål som inte verkade vara förenliga med landets lagar och normer. En efter en kungjorde att de avgick. Kungen gick hem och klagade hos sin drottning. ”Varför gör de så här?? Begriper de inte att jag gör allt för landets bästa?” Kungen suckade tungt och slängde sig ner på sin divan. Drottningen tittade på honom och sade. ”Du måste gå ut och prata förstånd med dem! Använd din mest vänliga stämma så ska du se att de ändrar sig. Seså!” Kungen tittade på sin Drottning med ynklig blick. ”Gå ut? Jag? Jag är ju Kung. Det kan väl någon annan göra? Jag vill ha kaffe!” Drottningen svarade: ” Nej, min vän, nu måste du nog göra något alldeles av dig själv. Gå nu så ska du få en skvätt konjak i kaffet när du kommer hem igen.” Hon log och sjasade ut Kungen i vinterkvällens kyla. Kungen gick runt i landet och talade bevekande till sina ministrar under kvällen. När han kom hem var han stelfrusen och mådde nästan illa av all vänlighet han tvingats till. Drottningen tittade på honom, hjälpte honom av med rocken och serverade honom hans kaffe innan hon sa något. ”Nå, frågade hon när han tagit sin första klunk, hur gick det?” Kungen tittade på henne med sorgsen blick. ”Det var väldigt, väldigt kallt ute. Tack, för konjaken! Du är en pärla, kära hustru. Det gick inte så värst bra. Två ministrar kan tänka sig att arbeta för mig igen. De andra är stolliga och förstår inte sitt bästa.”

Drottningen såg medlidsamt på min make och sa: ”Det verkar som en ny era är i antågande”

…fortsättning följer…

Det är så skönt....

att vara barnledig ibland. Att bara få rå om sig själv en stund. Konstigt nog varar det bara en halv dag eller så. Sedan börjar jag längta. Lite diffust sådär. Jag går omkring o plockar med ditt och datt och känner mig inte helt komplett. När barnen droppar in lite pö om pö blir jag mer och mer tillfreds. När hela flocken är samlad trivs jag. Visst kan det vara frustrerande att det aldrig är tyst. Agnes pratar oavbrutet från morgon till kväll om allt och inget. Hon måtte älska sin egen röst... Hennes svada kompletteras av Elsas "Mammaaaa...jag har tråååååkigt. Får jag ringa..?" eller "Jag vill pyyyyysslaa". Om hon är hemma. Hon är väldigt ofta hos granntösen så man ser henne oftast bara till middagen och vid läggdags. Killarna är mest på sina rum. De kommer ner och är brötiga då och då. Munhuggs och leker killgrejer. Trots att en snart är tjugo och den andre börjar bli tonåring. De kan prata i timmar om den senaste nyheten på det dataspel som intresserar dem. Ofta har de kompisar här. De ställer sina skor i hela hallen och är sociala med hela familjen en stund innan de ramlar uppför trappan. Det är härligt! :) Liv o väsen med Agnes ständiga kvitter som bakgrundsljud. Mitt i allt är maken och jag. Svarar på frågor, hjälper till med en läxa, fixar middag, plockar kläder som alla drällt överallt, rensar kattlådor, svarar i telefonen, dricker en kopp kaffe med någon som tittat in, tömmer och fyller diskmaskinen - kort sagt: Lever! Jag kan bli fullständigt less på tillvaron ibland och vill helst säga upp mig som förälder. Då briserar jag. Gapar och lever om . När jag gapat färdigt får jag dåligt samvete och ber om ursäkt. En kram delar någon i familjen med sig av. Då mår jag gott igen. Då uppskattar jag livet och allt vad det innehåller. Jag trivs! Både med tumult och tystnad.

Och jag som skulle bli så duktig...

Jag trodde, i min enfald, att jag skulle bli lika duktig på att blogga som jag var för ett år sedan ungefär. Ack, vad jag bedrog mig. Nu är det mars o jag har inte gjort några inlägg sedan 22 dec. förra året. Stor skam! Nåväl, nya friska tag väntar och jag har en glad nyhet jag tänkte jag skulle dela med mig av.
Jag tycks ha räddat en kvinna från att bryta armen idag :) Hur då?

Min vana trogen körde jag upp på parkeringen på Willys. Jag brukar alltid försöka ställa mig så nära hissen som möjligt (varför gör man det när man har två friska ben? ) men bestämde mig underligt nog för att ställa mig vid den bortre P-automaten istället. Nåja, mellan den och hissen... Jag klev ur bilen och stegade raskt bort till automaten och plockade ut en biljett. På väg mot bilen igen noterade jag lite förstrött en kvinna och två mindre flickor (4-5 årsåldern) i hennes sällskap. Lade lappen i rutan och tog hissen ner till alla andra glada fredagsinköpare. Eftersom jag ,som vanligt, inte hade någon femma till vagnen gick jag in på spelbutiken för att åtgärda detta. Man måste ta kölapp och medan jag stod och väntade på min tur kom en kvinna frågade om det fanns någon grej till vagnen att låna.
"Åh, tänkte jag, kan man göra det. Så bra!" Kvinnan som hade frågat var samma som jag sett uppe i garaget. Tyvärr fanns ingen grej att sätta i vagnen. Hon tittade på flickorna o sa: "Det blev ingen vagn,flickor. Vi tar var sin korg istället". Det blev min tur, jag fick min femma, plockade ut en vagn och shoppade loss. Shoppa loss innebär i mitt fall att jag långsamt stegar omkring, oerhört planlöst och njuter av att vara barnledig en stund. :) Eftersom Agnes protesterat å det grövsta att jag skulle åka iväg ensam, tog jag mig samman och började plocka ihop det jag skulle ha. Här och var såg jag kvinnan med flickorna. Kvinnans korg blev ganska snart full och vid mjölken, där jag också var, var den rågad. De gick en liten bit med mig strax bakom. Efter ett par meter stannade de och jag kom ikapp dem."Flickor, hörde jag henne säga. Jag ställer ner detta för min arm går nog av snart" Jag frågade om hennes korg möjligen ville ha lift med min vagn. Jag tyckte det verkade en smula besvärligt att bära alla tunga saker. Hon blev väldigt tacksam - milt uttryckt. :) Vi tog sällskap fram till kassorna. Hon nämnde att en av flickorna var rädd att åka hiss. För min inre blick såg jag dem gå uppför trapporna med , troligtvis fyra tunga kassar och erbjöd mig att ge dem lift till parkeringen också. Hon blev lika tacksam över det erbjudandet. Vi hade det riktigt trevligt där vi stod och väntade på vår tur. Vi betalade, lastade min vagn och möttes på parkeringen igen. Hon var väldigt glad över att jag hjälpt henne och jag blev glad av att kunna hjälpa.

Tänk att att en sådan liten sak kan göra så stor skillnad! Hon försökte ge mig en korg kiwis som tack men jag ville inte ha den. Det är jättegott med kiwi men det var inget besvär för mig. Jag kanske hamnar i hennes situation någon gång och behöver samma hjälp. :)
Ett litet leende eller ett handtag när någon behöver lite hjälp är inte svårt att ge. Det kostar möjligen lite tid . Min avsikt med detta är inte att framhäva hur himla bra jag är. Jag är inte bättre än någon annan. Poängen är att vara medmänniska i stort eller smått. Andra mår bra/blir på gott humör och själv mår man gott - länge :)

Kapitel tre... "Det var en gång"

Mjuka, vita fluffiga snöflingor dalade ner över det lilla landet. Snart var allt i landet alldeles vitt och vägarna syntes inte mer. De nakna träden glittrade förnöjt. De fick nya rimfrostkläder och var därmed inte så nakna längre. Folket i det lilla landet glittrade däremot inte. Omedelbart efter den stora sammankomsten ville några rättrådiga kalla till en ny sammankomst. Någon skickade bud till en rådsherre i det Stora Landet och bad om hjälp. Rådsherren svarade att om en tiondel av landets befolkning ville ha ett nytt råd, då skulle det bli så.

En tid gick. En tid då folket förberedde sig för årets största festlighet. Det skurades och fejades i varje hörn. Man bakade, kokade karameller och smusslade med bylten i olika storlekar och innehåll. Folket log, en förväntan inför festligheterna steg. Tanken på att ha ett nytt stormöte lades på hyllan. Under ytan kokade dock irritation och oginhet. Ibland hände det att någon uttalade sig om något. Bara för att lätta lite på trycket. Genast förstorades händelsen till häpnadsväckande proportioner. Här och var ,i både Nord och Syd, traskade förbittrade invånare omkring och funderade på hur de bäst skulle göra livet surt för någon annan. Personangrepp blev en vanlig företeelse som lade sordin på glädjen inför festligheterna. När kungen fick veta att fler och fler bland invånarna i landet var missnöjda med honom, kallade han till möten med sina rådsherrar. Möten där han anklagade sina rådsherrar för olika förfärliga ting. Rådsherrarna satt stumma av förfäran. Det osanningar kungen hävde ur sig om dem gjorde dem handlingsförlamade. De tänkte för sig själva: " Hur ska landet kunna enas när kungen inte litar på sina rådsherrar? Hur kan han säga att han agerar utifrån landets bästa när allt han säger bara är elakheter emot invånarna och oss? Det kan väl inte vara för landets bästa?" Olyckliga för invånarna och sig själva traskade de hem. "Snart blir det uppror", tänkte de av folket som såg hur det var fatt...

En blogg är ett utmärkt verktyg att skriva av sig i, förutsatt att man inte ägnar sig åt personangrepp o förtal om man är arg. Svåridentifierbara personbeskrivningar rekommenderas i så fall. Byta en titel är ett verktyg. Man pratar inte om kommunalrådet utan stamhövdingen eller liknande. De som förstår, de förstår och de som inte gör det får ände en stunds underhållning serverat för sig. :)

Jag skriver i min blogg med ganska långa mellanrum. Det är inget jag eftersträvar, det bara blir så. Det är så mycket vardagsbestyr som kommer emellan. Att tillbringa tid med familjen är viktigt och därför har jag dragit ner på min tid både på bloggen men framförallt på FB. Facebook är ett roligt gissel som är väldigt lätt att fastna i. :)

Nåväl, julen står för dörren och det fejas och pyntas i många hem. Jag tycker att det är oerhört mysigt med jul. Alla ljus som lyser (glöm inte att släcka!) och tomtarna står här och var och myser. (Fint rim där :) ) Ha en fröjdefull jul! =)

Bogstek i ugn

Jag fick så stor respons på mitt middagstips på Facebook så här kommer ett recept:

ca 4-6 port

Du behöver:

ca 1 kg bogstek (För den som inte vet: Bogstek från gris heter bogstek i affären men detta kan göras på vilken fläskstek som helst)

Gnid in köttet med grillkrydda med honungssmak (är emot blandade kryddor o den här i synnerhet men sönerna tycker om den)

och ca 1½ tsk torkad salvia. Gnugga den smulig i händerna innan du strör den över köttet. Dem utvecklar fler smakämnen när den värms upp lite grann.

Klicka i lite smör i en form med 5 cm höga kanter o lägg i köttet.

Täck köttet med baconskivor och peppra med favoritpepparn. Jag använde en blandning av svartpeppar o grönpeppar som jag har i en kvarn.

Salta inte. Det är salt i grillkryddan o baconet.

Täck med folie och ställ in i 200 grader ca 1 tim.

Ta ut köttet. Testa med en sticka om köttsaften är klar. Den ska vara lite rosa men inte röd. Hacka 1 dm purjolök och två tomater. Lägg hacket runt köttet. Häll över 1½-2 dl grädde och sätt in allt i ugnen igen.

När härligheten fått vacker färg är anrättningen klar. (Testa köttsaften igen för säkerhets skull. Nu ska den vara genomskinlig.)

Skär upp i tunna skivor och servera till kokt potatis o grönsaker.

Lycka till & Smaklig måltid! =)

Kapitel två i sagan "Det var en gång..."

Varje år hade det lilla landet en sammankomst. Då kunde undersåtarna få träffa kungens och hans råd. Meningen var att alla som ville uttrycka nöje eller missnöje över något, skulle få komma till tals.

Härolder hade satts upp om var och när sammankomsten skulle äga rum.

Ungefär en tredjedel av landets befolkning kom till sammankomsten. Denna skara var jämnt fördelade på Nord och Syd.Då invånarna hade kommit på kant med varandra, var stämningen vid sammankomstens början ganska spänd. Flera kunde känna att det pyrde och puttrade av undertryckt ilska.

Belevade som de dock var uppförde sig alla som sig bör - till en början.

Den nye kungen, som aldrig varit kung förr och inte riktigt visste hur man skulle göra, hade kallat på hjälp. En kung från Stora landet hade kommit för att hjälpa till att hålla ordning under sammankomsten.

Han satt mitt i rådet och såg sträng ut. Då några av undersåtarna inte var nöjda med sin nye kung ville de byta ut honom. En av rådherrarna var inte med från början av sammankomsten. Någon hade låst stora porten så han kom inte in och hade ingen möjlighet att rösta. Det tyckte många var synd eftersom hans röst kunde avgjort. Röstningen mellan den sittande kungen och folkets förslag till annan kung blev jämn. Med en enda röst vann den sittande kungen. Sammankomsten led mot sitt slut och det var dags för folket att säga sitt. Några försökte men blev tystade. De som verkade vara missnöjda med kungen fick inte säga något alls. När de försökte blev de andra arga och tystade ner dem. Kungen från Stora landet höjde sin stämma och avslutade sammankomsten. Folket droppade av en efter en, något molokna. De hade inte fått säga vad de ville. Varken Nord eller Syd.

Det undertryckta misshälligheterna låg kvar och så fortsatte det....