torsdag 31 mars 2011

Hysteriskt roliga journalgrodor =)

  1. Personalen har iakttagit patienten när hon inte är iakttagen.
  2. På framsidan av knävecket.
  3. Behöver två levande personers stöd.
  4. Rekommenderas återkomma om besvären återkommer och ringer då en månad innan.
  5. Senare har han mera besvär av ont men ingen värk.
  6. Går som tidigare en del på sina ben.
  7. Hon kom gående med endast ena benet på strumpbyxan applicerad, det andra benet hängde fritt.
  8. Har tre barn, tre flickor och en pojke.
  9. Haft värk i natt i höger öra som nu försvunnit.
  10. Söker för misstänkt blodtryck.
  11. Skickar in sitt intyg för förlängning. Önskar få det återsänt ifyllt.
  12. Mår bättre om man håller huvudet bakom nacken.
  13. När man äntligen lyckas få patienten på balkongen för frisk luft hotar hon med att hoppa. Personalen uppfattar situationen hopplös.
  14. Far och mor avled då hon var 12 år gammal. De har ingen kontakt med henne.
  15. Ensamboende med två systrar.
  16. Inkommer nu p.g.a. att hon fått ont i gipsen.
  17. Under gårdagskvällen slagit i huvudet i sitt skiftarbete.
  18. Slagit i huvudet i en fotbollsmatch.
  19. Tilläggas bör att någon väsentlig temperaturskillnad ej kan kännas mellan benen.
  20. Patienten får nässelfeber av kontrastmedel, jordgubbar, räkor liksom flera av barnen.

söndag 27 mars 2011

Jag har ,tidigare, tyckt att Thomas Di Leva mest varit en kosmisk kuf i märkliga kaftaner. Till viss del är han ju fortfarande det. :)

MEN - nu är han en kosmisk kuf med (kaftaner, javisst) självdistans och en stor portion humor. För ganska många år sedan (när "fiskarna simmar i vattnet" dvs "Vi har bara varandra") kom, var min bestämda åsikt att han var fullständigt urflummig och inte kunde sjunga alls. Jag ansåg att han konstiga musik var något mellanting mellan rebellisk pop och indiskt plingplong. (Förlåt mig,alla indier...) Dessutom överförde jag denna åsikt på mina kära söner... Förlåt, Simon o Oscar!
Sen kom "Så mycket bättre". Det var ett TV-program som visades i höstas. Ett oerhört blandat gäng artister sattes i ett stort hus på Gotland en vecka och uppmanades att hitta på aktiviteter åt varandra ,en dag var, och avsluta dagarna med att sjunga varandras låtar. I programmet medverkade: Thomas DiLeva,Lasse Berghagen, Lill-Babs, Plura, September, Petter och Christer Sandelin. En osannolik skara som verkade ha väldigt kul ihop och som tog tittarna med storm. Även mig, även om jag inte satt klistrad varje avsnitt. Där upptäckte jag sidor hos Di Leva som jag upplevde som väldigt sympatiska. Han hade humor, självdistans och ett stort hjärta för alla. Min gode make uppmärksammade min motvilliga förtjusning och inköpte biljetter till en konsert som ägde rum ikväll. Oh, så bra!! Trots min förutvarande motvillighet till Di Levas musik, sjöng jag med i de flesta låtarna. Den mannen kan få med sig publiken. Han talade lite kloka ord mellan låtarna och kastade frukt till publiken. Att kasta frukt på/till publiken är väl inte det mest vanliga man gör på en konsert men så är han ju inte direkt vanlig :) Dessutom drack han vatten mellan alla låtar - ur en vattenkanna!

Tack, käre make för en härlig kväll & Tack, Thomas för en kosmiskt bra konsert ! :)

fredag 25 mars 2011

Kapitel 4 i sagan ”Det var en gång…”


Festligheterna kom och gick. Snön fortsatte att vräka ner över det lilla landet. Kungens närmaste män, de som gick fritt över gränserna mellan Nord och Syd, hade bråda dagar. Det var deras uppgift att se till att vägar och stigar var säkra att färdas på. Höga vallar tornade upp sig över hela riket och folket huttrade var gång de stack näsan utanför dörren. De flesta höll sig inomhus. Vackra dagar när solen sken var barnen ute och lekte i snön. De tyckte att det var en underbar vinter och märkte inte av de vuxnas bekymmer. ”Bekymrade” var ett milt uttryck för det som rörde sig i huvudena på undersåtarna. De stötte på varandra i stallarna eller ute bland husen när de kom sig ut. De lade sina pannor i djupa veck och diskuterade lågmält de nya ordningarna som kommit med den nye Kungen. Många var riktigt förtretade på Kungen och önskade hans avgång omedelbums. Andra tog saker och ting med ro. De tänkte att saker och ting skulle falla på plats när Kungen kommit in i sin nya roll som Kung. Trots allt hade han ju inte varit Kung så länge… Åter andra brydde sig inte ett dugg om hur landet styrdes. Fick de bo i landet och lite hjälp med ditt och datt då och då, kunde de ha vilket styre som helst. De bekom dem inte.

Vissa saker kunde dock inte ens blinda hönor undgå att se. Kungen var ibland ute och spatserade i landet. Då Nord inte var särdeles förtjusta i den nye Kungen, höll han sig mest i Syd och runt hovstallarna. Där var hans närmaste män oftast, så det var där han hämtade information om hur det stod till med folket. Då och då stötte han ihop med undersåtar som ansökte om audiens hos honom. Ibland fick de det. Hade undersåtarna något klagomål eller spörsmål avseende landets styre och framtid, skrek han åt dem att lämna honom ifred. ”Jag har väl inte tid att ägna mig åt petitesser? Jag är Kung och ska bli en bra sådan. Gå er väg och stör mig inte!”

Folket blev förfärade. Den gamle Kungen hade alltid haft ett vänligt ord över. Hade han mycket att stå i eller känt sig på dåligt humör, bad han dem återkomma senare. När han fått vila en stund kunde undersåtarna fråga och få svar på sina funderingar. Det var ett system som passade alla.

Nu hade dock tiderna förändrats….

torsdag 24 mars 2011

Kapitel 6 i sagan "Det var en gång..."

Våren hade kommit till det lilla landet. Snön, som gömt gräsmattor och trivsamma sittplatser, hade så sakteliga börjat smälta bort. Invånarnas livsandar började vakna igen. De kom ut och pratade med sina grannar, vände ansiktet emot solen och njöt av värmen från den, trots att vinden fortfarande var kall. Några tog initiativ till en städdag i landet. Tanken med den var att människorna i landet skulle hjälpa varandra att sopa bort gammalt grus, räfsa löv och umgås en dag. Sagt och gjort. Plakat som talade om vilken dag som bestämts och vad dagen skulle bjuda på, skrevs. Innan det sattes upp, skulle Kungen och hans närmsta rådgivare godkänna det.
Kungen, som var i onåd hos folket, tyckte att ide´n om en gemensam städdag var en strålande ide´. Han surade en stund över att inte själv ha kommit på en så bra ide´men kom snart på andra tankar. "Vet du vad?, sa han till sin rådgivare, vi ändrar på plakatet så det ser ut som om jag kom på ide´n. Då måste ju folket förstå att jag är en bra Kung"
"Mja, sa rådgivaren, tror du inte att undersåtarna som kom på ide´n blir ledsna då?"
"Ledsna? Ledsna?? Det är ju MIG det är synd om! Jag har det kolossalt svårt nu. Folk är sura och tror att jag är en dålig Kung. Så är det inte alls. Jag är en väldigt bra Kung. De där dumma undersåtarna förstår inte sitt eget bästa. Nej, ändra plakatet så allt kan bli som det ska igen. Låt skrivaren sätta med ministrarna på plakatet också. Det ser bra ut." Kungen hade därmed sagt sitt och återvände till sin älskade divan. Kungens närmaste rådgivare suckade tyst för sig själv men gick till skrivaren. När skrivaren informerades om plakatets innehåll blev han mycket fundersam. Han skrev plakatet och rådgivaren gick iväg med det under armen. Han var nöjd. Skrivaren däremot, var inte nöjd. Han rynkade bekymrat på pannan. Efter att ha funderat en stund, besökte han en av de kvinnor som kommit på ide´n om städdagen. Han berättade vad som nu stod på plakatet och frågade om det var så det skulle stå. Kvinnan blev sällsynt irriterad på Kungen och hans rådgivare. Hon berättade för de andra kvinnorna som kommit med ide´n. Därefter vandrade hon iväg för att söka upp rådgivaren. Hon hittade honom, i full färd med att spika upp det nya plakatet. " Vad menar du med att sätta upp ett plakat som inte är sant? frågade hon." Rådgivaren såg på henne. "Hur tänker du då?, frågade han". "Det står att det är Kungens ide´och det är inte sant. Ändra det annars talar jag och mina vänner om för folket att Kungen är en lögnare" " Det kan du väl inte göra? Det är allvarliga anklagelser, sa rådgivaren" Kvinnan spände ögonen i rådgivaren. " Det är ingen anklagelse, det är sanningen och det vet du. Tag genast ner det här tramsiga plakatet och sätt upp ett som är sant!" Rådgivaren såg uppgivet på kvinnan. " Jag måste rådgöra med Kungen först" Rådgivaren gick till Kungen som halvsov på sin divan. Han hade just avnjutit en av alla koppar kaffe och var synnerligen belåten med dagen och sig själv. Han log åt att snart ha tagit död på folkets missbelåtenhet, gällande hans styre. Efter rådgivarens besök log han inte längre. Han insåg att hans tid som Kung snart, förmodligen, skulle vara över. In i det sista ämnade han dock slåss för sin tron. Det var HAN som skulle vara Kung...
....fortsättning följer....troligtvis...

lördag 19 mars 2011

Klantigt, Marcus... ;)

En av Simons kompisar är här väldigt ofta. Han gör inte mycket väsen av sig så han märks därför inte nämnvärt. Han är dock ingen obetydlig person, inte alls. Han är bara så väldigt belevad. Artig och lite försynt så där.. Hans närvaro märks tydligt vid ingång i hallen. Hans skor står oftast precis mitt i dörröppningen ELLER mitt i hallen. Står de mitt i hallen vet vi att han kommit ihåg att inte ställa dem precis innanför dörren - vilket är bra! Snubbelrisken kvarstår dock ,eftersom skorna placeras mitt i hallen istället... Nåväl...
Jag satt i godan ro o slötittade på TV när Simon ropar in mig i köket. Jag gjorde mig ingen större brådska. När jag kommer ut i köket står Simon vid diskbänken och sköljer ur en av Agnes tröjor (märklig sak att ägna sig åt kan man tycka) och Marcus sitter på kökssoffan och försöker torka upp något på bänken borta vid kaffebryggaren.
Halvkvävd av skratt upplyser Simon mig: " Marcus har gjort kaffe - utan kanna!"
Jag tittar då mer noga på bänken och ser att det mesta runt kaffebryggaren tar sig ett kvällsdopp - i kaffe!
"Men Marcus..."
"Ja, säger Marcus, jag glömde..."
"HUR kan du glömma att ställa kannan på bryggaren? Den är ju ganska relevant i sammanhanget. Vad tänkte du på?"
"Ehh..jag vet inte", säger Marcus , tar en av flickornas baddockor o börjar tvätta dockans hår under kranen."Simon stressade mig..." Jag studerar hårtvätten ett ögonblick och funderar samtidigt på om ett dockhår verkligen är det mest akuta när papper,klädkataloger mm ligger o badar borta vid bryggaren. " Hur många koppar satte du på egentligen?" " Åtta,svarar Marcus glatt."
Jag tar disktrasan och styr upp kvällsbadet på bänken. Kameran har klarat sig - bra! Min mobil - också ok! (fast den hade ju varit käckt att få utbytt via försäkringen...)
Jag tittar på bryggaren och börjar torka upp på plattan som kannan ska stå på.
"Jag stängde till filterhållaren" säger Marcus.
Det var väldigt rådigt gjort. Stänger man den slutar nämligen kaffet att rinna.
Vi hjälps åt att återta ordningen. Marcus sätter på nytt kaffe - med kannan på plats den här gången. Innan han byter filter och fyller på nytt kaffe öppnar jag filterhållaren igen för att låta det instängda kaffet rinna ner i kannan. FYRA stackars droppar hamnar på sin rätta plats. Jag tittar på Marcus. " Det var väldigt bra att du stängde filterhållaren...." Marcus ler lite osäkert och försvinner sedan upp på Simons rum igen.
Helt obemärkt kan han inte vistas här. Det har vi sett nu =)

torsdag 17 mars 2011

Kapitel 5 i sagan "Det var en gång..."

”Ahh, sa den nye kungen till sin drottning. Det är härligt att vara Kung! Jag kan göra som jag behagar utan att någon kan säga emot mig. Livet är toppen!”

”Ja, svarade drottningen, nu kanske undersåtarna kan uppföra sig ordentligt. Med dig som Kung kanske det blir ordning i landet!” Drottningen tittade nöjt på sin make. Det klädde honom verkligen – att få en sådan åtråvärd position. Han hade fått en ny blick och en helt annan resning. Han gick mer självsäkert och talade något skarpare än tidigare. Han utstrålade auktoritet och pondus. Det var en fröjd att ha en sådan man. För hennes egen del innebar drottning titeln ännu lite högre status. Hon hade ingen större inblick i vad Kungen gjorde på dagarna. Han satt antingen på sitt ämbetsrum eller besökte kungen i ”Stora Landet”. Kungen i ”Stora Landet” hjälpte hennes man med olika saker som rörde landets styre. T ex hur man skulle hantera undersåtarna eller hur man skulle gå till väga när det gällde utsmyckning av de olika delarna i landet. Han var visserligen inte hemma så mycket men det gjorde ingenting. Det gav henne mer tid att skvallra med sina hovdamer. Hon log för sig själv, mycket belåten med den sista tidens utveckling.

Tiden som följde var präglad av möten mellan Kungen och hans ministrar. Undersåtarna hade börjat störa honom i tid och otid, vilket irriterade honom storligen. Han tog beslut om ditt och datt, ofta utan att ha undersökt om det han beslutade om var det bästa för undersåtarna och landet. Hans ministrar började ifrågasätta hans beslut. De påstod att han inte fullföljde sina beslut och att han inte alltid hade belägg, över huvud taget, för vissa av dem. En dag besökte han ännu ett land. Det var ett land han bara besökt under lediga perioder, tiden innan han blev Kung. Han for dit över dagen – utan att säga något till någon annan. När han var tillbaka i sitt lilla land igen var han på gott humör. Han sjöng till och med, så glad var han. I det andra landet hade han kommit över ett dyrbart pergament. Med det i sin ägo slapp han besöka skattkammaren så ofta. Han bara visade pergamentet så var betalningen, av vad han än ville betala, klar. En dag kom en av undersåtarna med en förfrågan. Alla vanliga stallplatser var slut, hans häst gammal och trött och behövde sannerligen vila. Undersåten frågade om hästen kunde få stå inne i hovstallet med de hästarna som bodde där. På det viset skulle hästen kunna återhämta sig och få lite sällskap under tiden. Eftersom Kungen tyckte att just den här undersåten var en sympatisk person (och inte ställde till med besvär i vanliga fall) lät han honom ställa in hästen i stallet över natten. På natten besökte landets väktare stallet, såg att en häst, som inte vanligtvis bodde där, stod i ryktkammaren och sov. De blev förtretade och satte ett plakat på hästens grimma. ”Betala alla dessa pengar för detta brott, annars kallar vi till väktarna i Stora Landet” – stod det på plakatet. Undersåten som ägde hästen hittade plakatet morgonen därpå och blev bestört. Han gick till Kungen och sökte omedelbart audiens. Han fick det, visade plakatet för Kungen och frågade förtvivlat vad han skulle ta sig till. ”Ingen fara, min gode undersåte, sa Kungen. Jag tar hand om plakatet. Hämta du ut din häst och tänk inte mer på saken.” Undersåten gick tacksamt därifrån. Kungen hade ingen lust att skicka bud till Stora Landet för att säga att han gett undersåten lov att ha hästen i stallet. Han var trött och ville ligga på sin divan och smutta på sitt kaffe som hans drottning gjort i ordning åt honom. Hemma i sitt slott kunde inget störa honom. Alla förbindelser med undersåtarna utanför hade han tystat. Det var så besvärligt att alltid behöva svara på undersåtarnas dumma frågor. Undersåtarna var en riktig samling dumskallar, ansåg han. Inte alla men de flesta. Framför allt de som bodde i Norr. De var extra dumma och gjorde inget annat än klagade och gnällde på allt som Kungen företog sig. Kungen suckade, lade sig tillrätta på divanen och sträckte sig efter kaffekoppen. Dagen därpå gick han iväg med plakatet till väktarna som skrivit det, viftade med sitt pergament och ansåg därmed att saken var ur världen. Det här pergamentet stod i magisk förbindelse med landets skattkammare. När Kungen visade pergamentet sjönk penning nivån i skattkammaren. Detta kom till ministrarnas kännedom. Under en relativt lång period hade de, under stigande irritation sett Kungen besluta de mest skilda saker. De allra flesta beslut han tagit hade inte blivit genomförda och de tyckte att Kungen inte skötte sig som en Kung borde göra. På ett möte tillsammans med Kungen, talade de om för Kungen att de tyckte att Kungen var lat och inte styrde landet som en Kung skall. Kungen blev mycket vred och gastade att han minsann gjorde allt för Landets bästa. Det var väl i all sina dar inte hans fel att undersåtarna inte begrep bättre?

Ministrarna ansåg då att de fått nog av Kungen och hans märkliga uttalanden och göromål som inte verkade vara förenliga med landets lagar och normer. En efter en kungjorde att de avgick. Kungen gick hem och klagade hos sin drottning. ”Varför gör de så här?? Begriper de inte att jag gör allt för landets bästa?” Kungen suckade tungt och slängde sig ner på sin divan. Drottningen tittade på honom och sade. ”Du måste gå ut och prata förstånd med dem! Använd din mest vänliga stämma så ska du se att de ändrar sig. Seså!” Kungen tittade på sin Drottning med ynklig blick. ”Gå ut? Jag? Jag är ju Kung. Det kan väl någon annan göra? Jag vill ha kaffe!” Drottningen svarade: ” Nej, min vän, nu måste du nog göra något alldeles av dig själv. Gå nu så ska du få en skvätt konjak i kaffet när du kommer hem igen.” Hon log och sjasade ut Kungen i vinterkvällens kyla. Kungen gick runt i landet och talade bevekande till sina ministrar under kvällen. När han kom hem var han stelfrusen och mådde nästan illa av all vänlighet han tvingats till. Drottningen tittade på honom, hjälpte honom av med rocken och serverade honom hans kaffe innan hon sa något. ”Nå, frågade hon när han tagit sin första klunk, hur gick det?” Kungen tittade på henne med sorgsen blick. ”Det var väldigt, väldigt kallt ute. Tack, för konjaken! Du är en pärla, kära hustru. Det gick inte så värst bra. Två ministrar kan tänka sig att arbeta för mig igen. De andra är stolliga och förstår inte sitt bästa.”

Drottningen såg medlidsamt på min make och sa: ”Det verkar som en ny era är i antågande”

…fortsättning följer…

lördag 5 mars 2011

Det är så skönt....

att vara barnledig ibland. Att bara få rå om sig själv en stund. Konstigt nog varar det bara en halv dag eller så. Sedan börjar jag längta. Lite diffust sådär. Jag går omkring o plockar med ditt och datt och känner mig inte helt komplett. När barnen droppar in lite pö om pö blir jag mer och mer tillfreds. När hela flocken är samlad trivs jag. Visst kan det vara frustrerande att det aldrig är tyst. Agnes pratar oavbrutet från morgon till kväll om allt och inget. Hon måtte älska sin egen röst... Hennes svada kompletteras av Elsas "Mammaaaa...jag har tråååååkigt. Får jag ringa..?" eller "Jag vill pyyyyysslaa". Om hon är hemma. Hon är väldigt ofta hos granntösen så man ser henne oftast bara till middagen och vid läggdags. Killarna är mest på sina rum. De kommer ner och är brötiga då och då. Munhuggs och leker killgrejer. Trots att en snart är tjugo och den andre börjar bli tonåring. De kan prata i timmar om den senaste nyheten på det dataspel som intresserar dem. Ofta har de kompisar här. De ställer sina skor i hela hallen och är sociala med hela familjen en stund innan de ramlar uppför trappan. Det är härligt! :) Liv o väsen med Agnes ständiga kvitter som bakgrundsljud. Mitt i allt är maken och jag. Svarar på frågor, hjälper till med en läxa, fixar middag, plockar kläder som alla drällt överallt, rensar kattlådor, svarar i telefonen, dricker en kopp kaffe med någon som tittat in, tömmer och fyller diskmaskinen - kort sagt: Lever! Jag kan bli fullständigt less på tillvaron ibland och vill helst säga upp mig som förälder. Då briserar jag. Gapar och lever om . När jag gapat färdigt får jag dåligt samvete och ber om ursäkt. En kram delar någon i familjen med sig av. Då mår jag gott igen. Då uppskattar jag livet och allt vad det innehåller. Jag trivs! Både med tumult och tystnad.

fredag 4 mars 2011

Och jag som skulle bli så duktig...

Jag trodde, i min enfald, att jag skulle bli lika duktig på att blogga som jag var för ett år sedan ungefär. Ack, vad jag bedrog mig. Nu är det mars o jag har inte gjort några inlägg sedan 22 dec. förra året. Stor skam! Nåväl, nya friska tag väntar och jag har en glad nyhet jag tänkte jag skulle dela med mig av.
Jag tycks ha räddat en kvinna från att bryta armen idag :) Hur då?

Min vana trogen körde jag upp på parkeringen på Willys. Jag brukar alltid försöka ställa mig så nära hissen som möjligt (varför gör man det när man har två friska ben? ) men bestämde mig underligt nog för att ställa mig vid den bortre P-automaten istället. Nåja, mellan den och hissen... Jag klev ur bilen och stegade raskt bort till automaten och plockade ut en biljett. På väg mot bilen igen noterade jag lite förstrött en kvinna och två mindre flickor (4-5 årsåldern) i hennes sällskap. Lade lappen i rutan och tog hissen ner till alla andra glada fredagsinköpare. Eftersom jag ,som vanligt, inte hade någon femma till vagnen gick jag in på spelbutiken för att åtgärda detta. Man måste ta kölapp och medan jag stod och väntade på min tur kom en kvinna frågade om det fanns någon grej till vagnen att låna.
"Åh, tänkte jag, kan man göra det. Så bra!" Kvinnan som hade frågat var samma som
jag sett uppe i garaget. Tyvärr fanns ingen grej att sätta i vagnen. Hon tittade på flickorna o sa: "Det blev ingen vagn,flickor. Vi tar var sin korg istället". Det blev min tur, jag fick min femma, plockade ut en vagn och shoppade loss. Shoppa loss innebär i mitt fall att jag långsamt stegar omkring, oerhört planlöst och njuter av att vara barnledig en stund. :) Eftersom Agnes protesterat å det grövsta att jag skulle åka iväg ensam, tog jag mig samman och började plocka ihop det jag skulle ha. Här och var såg jag kvinnan med flickorna. Kvinnans korg blev ganska snart full och vid mjölken, där jag också var, var den rågad. De gick en liten bit med mig strax bakom. Efter ett par meter stannade de och jag kom ikapp dem."Flickor, hörde jag henne säga. Jag ställer ner detta för min arm går nog av snart" Jag frågade om hennes korg möjligen ville ha lift med min vagn. Jag tyckte det verkade en smula besvärligt att bära alla tunga saker. Hon blev väldigt tacksam - milt uttryckt. :) Vi tog sällskap fram till kassorna. Hon nämnde att en av flickorna var rädd att åka hiss. För min inre blick såg jag dem gå uppför trapporna med , troligtvis fyra tunga kassar och erbjöd mig att ge dem lift till parkeringen också. Hon blev lika tacksam över det erbjudandet. Vi hade det riktigt trevligt där vi stod och väntade på vår tur. Vi betalade, lastade min vagn och möttes på parkeringen igen. Hon var väldigt glad över att jag hjälpt henne och jag blev glad av att kunna hjälpa.

Tänk att att en sådan liten sak kan göra så stor skillnad! Hon försökte ge mig en korg kiwis som tack men jag ville inte ha den. Det är jättegott med kiwi men det var inget besvär för mig. Jag kanske hamnar i hennes situation någon gång och behöver samma hjälp. :)
Ett litet leende eller ett handtag när någon behöver lite hjälp är inte svårt att ge. Det kostar möjligen lite tid . Min avsikt med detta är inte att framhäva hur himla bra jag är. Jag är inte bättre än någon annan. Poängen är att vara medmänniska i stort eller smått. Andra mår bra/blir på gott humör och själv mår man gott - länge :)